vi ska alla glömmas bort
ingen minns dig i immig morgon
och underbart är bort
längre än du mindes det

Hieroglyf

jag hängde kvar fast jag visste

att vi ville olika hur länge som helst.

men jag ville ju inte hetsa dig.

du satt på ditt rum med längtan bort

och hundra kyssar kunde inte hindra

avståndet som slogs upp i mig.

Förr eller senare förstår jag

att inget varar för evigt, inget är skrivet i sten

men jag är hellre en omöjlig hieroglyf

än lämnade i smutsen med dig

du hittar alltid nya spår men jag varar

i tusentals år

det blir ensamt i sanden och hettan

det blir kallt om nätterna

du kan läka dina sår på några veckor

men jag varar i tusentals år

Sådan kväll ikväll

snön faller som toner i ett klockspel
den bär på något klarare än
kyla från öst
den kryper inte för status & fäller
dig aldrig för fel och brister
sådan kväll ikväll blev du
den jag längtat, väntat på
i tider av
ett upplöst bröst


sådan kväll ikväll
jag gömmer ansiktet i handfatet
studerar de dansade prickarna
tills de flyter ihop
en helt ny art av snö
varm trygg och svart
överfaller
från ögonfransen ned
till svanskotan marscherar
ryckningar


jag blev er ledare
lät all smärta ni samlat
strömma genom mina våta händer
knäppta över hjärtat
tog emot er, mötte varje stöt
med än mer isolering
men jag blixtrade i en tyst eter
drog mig till skuggan i en
bländad rymd

22 knivar

Jag står hellre ensam
när galgbackarna fylls på
med stora ord och urinet
fyller ögonen på de samlade
när utsträckta händer värms
av uttänkta bränder i slocknade
källarhål
jag står hellre ensam
än med två
snabba dealar i fickan
jag står hellre ensam
än med tjugotvå
knivar i ryggen

Leendet i salongen - beta

*

Du vet hur jag tänker

men vad skänker det för ro

när den sista nysnön försvunnit

har jag hissat de svartaste segel vintern

kan uppbringa

skickade jag de sista vännerna

nedför bödelns flod

det sista jag äger

kommer med eftersändning

du var ute och sprang

när jag slogs av tanken och skrev

under de hängdas manifest

livet är skuggor

varje dag växer sig trängre

när i dig

jag fann mina stolta ängar

Exilmusik

du är ständigt sen
jag har stått i trädgårdslandet, väntat
bilens helljus ska ta sig nedför
den lilla slänten
stryka med breda drag över
den flagnande fasaden
krypa ihop till en boll framför
farstubron & ligga spinnande
vid mina fötter




syrsorna har väntat på skymningen
den brända jorden har tvingat dem
längst ut på sina strån
deras musik är av exil skapad,
sorgsnare än förr men
envisare än innan




du bär hennes lukt
som en vidrig parfym att älska
och en liten reva avtecknar sig
där hennes nagel plöjt fåran
att så uppbrottsfrö i
det finns inget kvar i mig att
engagera men du trummar din
panna mot ratten så taktfast
& jag får lust att dansa

versmitt i livet

se solen stiga som en rastlös hund
om våren
men var snäll och ligg kvar en stund
jag behöver dig mer än
jag har medgett under
de här åren


hör det yngre livet vakna
i rummet intill vårt
och i henne lade vi allt
vi låter bli att sakna
för vägen är lika öppen
men utan drift


och jag ser att jag lämnat spår
känner hur dina händer inte längre
håller om lika hårt
men låt oss smaka trohet i varje tår
låt oss lura alla våra vänner
om hur kärlek blev svårt

Döda poeters Paris

i badet med benen i
luften
låg du som en döende
insekt
karet fyllt till hälften
kallt vatten till
varma minnen


resan till Paris, följde
Jims röst till ändhållplatserna
ni tog sällskap längs
de sovandes elysée
visste inga gränser men
gav dig Pauls överblivna gränder
som ett avskedsrö


blåste för vinden
från gatstenarna, från
det mesta du lärt känna
innanför skallbenet
hördes ljudet av slagna
amerikanska kvinnors
klagan
du vred om kranen igen
sjönk djupare ned
i karet

dränkte oljudet

På taket, på ett annat hus

det brann i ditt hus igår
röken stod som en säck
i trapporna
och fönstren sträckte ut
inflammerade tungor
slickade novembernattens
ansikte


du hade inget viktigt att rädda
kom ut ur porten med
precis lika lite insats
som du gick in med
en berättelse om hur du stått
på taket, på ett annat hus
150 år från nu
och sett just denna natt
i regndroppar,
rinna ut över timglasen

Varför tro något

Jag behöver inte er

allt jag har fått är era ryggar,

inbjudningar med armbågen

värdelösa kroppsdelar

inslängda i min garderob

jag saknas av ingen & jag gör mitt bästa

för att inte ge er någon att ringa

i hopp om att ni ska göra det

det enda jag ser är er höga svansföring

mina kläder nedpackade i hallen

säger en hel del om vår

gemenskap

och jag plöjer nätterna

sönder och samman, letar efter

något slags frö av tillit

att börja om med

men mörkrets åkrar är torra

torra & tysta

vid vägskäl

en lördagkväll
stod du på trappan till mitt hus
och grät av förluster
tappade ur den enda källa
du känt
frostbiten och lämnad
spottade du, slog mot himlens
kalla tystnad
och svor att aldrig igen
bli den som står kvar
vid vägskäl
aldrig igen
gå genom vinternatten
utan ett isolerat bröst
och mörka dun
inkilade
mellan knogarna

Karusell

Ibland leder livet de vilsnaste barnen
till en glänta där förvirringen blir
en karusell
på dess riddjur kastas de
runt, runt
och paniken
av att gått bort sig
förbyts
till kittlande skratt

Klarblå ström

Jag kom till en stad man flyttar till
för att flytta runt i
jag såg broarna sträcka sig över
brunt vatten
och gångstråken glittra av frost
jag hörde ljuden av kaninhjärtat
utspritt över perrongerna
kände lukten av parfymerad
avföring
vände det inåt
men hamnade längre ut
än någonsin förut


Jag följde en klunga
med tjära i ögonen
och morgonluft i lungorna
stod mitt på ett torg
som tycktes äta sina unga
och spotta ut alla däremellan
men långt under ledningar, tunnlar
en sista klarblå ström
att borra efter

den här sidan av tjugo

det senaste höstregnet
är alltid det vackraste
och du går med munnen öppen
för vilken kyss som helst
duger nu, eller hur?


& varenda måltid är den godaste
du smakat
den här sidan av tjugo
varje glas vin är det enda du
ska ta men du kommer se
att ledan även träffar dig


och fast jag inte önskar dig nåt ont
är det bara kalla fakta
att det varma inte kommer vara
lika nära när de tröttnat
på din desperation

utan

jag tror på det goda i människan
jag tror och tror
men utan ansträngning lär jag mig
att i dig bor ingen mänsklighet
bara moralisk onani


jag tror på respekt
men aldrig enkelhet
och därför faller du
som vattendroppar genom
vattenfall
vem trodde du dig själv vara
vem vill du bli

en eld grånad

du måste få veta att du lever
för att slippa bli min död
och om några år, när allt är damm
i mina hjulspår
kanske du inser hur väl
jag kände dig



hur varje stavelse i ditt ansikte
vände sig i avsmak
ögonblicket du förstod
att vi inte var så olika
trots alla ensamma nätter
trots alla frostiga ord
brann det i mig



jag har inte sett dig på ett tag
och sådant spelar roll
när jag följer dina steg
är det med ivern
i ett barns steg
den första dagen med snö



när ögonen sluts
är det början och aldrig slutet
jag spelar upp om och om
igen
står historien i brand
om än dov och grånad
som präglad mer av aska
än lågorna



och det enda jag kan lova dig
är att frågan inte ska hänga
över oss
om hur man bäst ska släcka
den eld som bränner
men aldrig förtär
så jag ber dig, ge mig inte svar
förrän jag kan formulera
frågorna

den ligger i dig

Inget hjälper
den som alltid vill bada
i sin egen smärta


det saknas vatten i kanalerna
för sådana som du
som de visste vad du tänker på
ibland
och vägarna tillbaka i tiden
har aldrig legat så öppna
för dig att gå


från hur det var på slutet
via det dammiga badrummet
till hur svårt det var att
förstå att då fanns det en bänk
bara för oss två


du har blivit alldeles för gammal
för att gråta som ett barn
vid varje vägskäl är det
något som dör
för att ge plats för nyheter
som alltjämt är dåliga


du som ständigt
krävde orörda intryck
nu sitter du med vajrarna
försöker tjuvkoppla din optimism
ser du nu att inget
förändras
men förädlas, den ligger i oss alla
den svarta ormen
växer sig fetare

Det här är ingen poesi

Det här är ingen poesi
med rymd
det här är poesi för
trånga utrymmen


där luften stått still
sedan 1984
där tankarna snurrar på
0.5 milliliter utveckling
i taget


det här är ingen poesi
för den som söker
det här är poesi för den som
hittat brunnspengarna
& sedan drunknat


inget manifest utan
mer än så
det här är ingen poesi
för skrävlare
det här är verser i en
oförlöst nationalsång
en negro spiritual
sönderblekt av
nordiska väderförhållanden
& trånga utrymmen

Waltzing Melinda

Jag går ut till våtmarkerna, långt från alla vägar

lägger mig under blå tallar inatt

somnar intill brushanar och skärfläckors läger

till knäppandet av saxarnas språng

Vem följer med oss Melinda,

vem valsar du med nu

en dans med Melinda i för stora skor

vem följer oss till brynet, till slut

Några rådjur dricker tjärnens vita vatten

låter månen fånga ett fotografi

men inte oss, våra stigar går åt skilda håll

ett avsked salt men utan klander i

Vem väntar oss längs vägen, Melinda

var ligger mitt hem nu

en avbruten vals med dig i en försvunnen skog

vem följer dig till trädens slut

Du var som att drömma om olycklig kärlek

Du var som att drömma om
olycklig kärlek
så innerlig i all råhet
en spricka i diamanten
där lava pumpade nätterna
& morgonen var en isspegel
den enda arenan för en
sprucken mask


Inget är enklare än att vänta på
svårartad sjukdom
de lägger gatorna med blod
& feber, de lägger
lönetak fulla av hål och gud vet:
pengar faller alltid
uppåt


Ur den smutsiga morgonhimlen
lösgör sig minnet
hur lavan brann nedför din
hjässa och aldrig stannade
klockan på något annat
än happy hour,
du var som att drömma
om olycklig kärlek