Sofokles vid fönstret

Sofokles står i fönstret
ser hur regnet slår mot bilarna
människan har aldrig varit lika ensam
& undrar hur han ramlade genom tiden
kom till det här kom till mig
Timmarna på trottoarerna är oaser
där hans strålande ögon springer
in i deras vildvuxna bröst
spränger förväntningar & brygger
mer och mer
självömkan
Han sätter handen mot rutan
när jag kommer och om
jag bara blundar
hörs strilandet av dussinet
små svarta floder

När molnet föll

Längs talltopparna jagar jäsande moln

varandra är du och en annan

någon som ryms i de svarta blåsorna

som stiger ner från silverkanten

& öppnar den rostiga dörren

ut ur mig




Hon har ögon som av glas, famnen full av sot

& naglar som strimlat morgonljus

när luften skakar av sprakande joner

spottar hon fradga av snö

Du har hennes nummer tatuerat på nästippen

där det balanserat i alla dina dagar

& tas fram när du är på andra sidan

dörren stängs och du står mitt bland skratten,

snöper tvivlarna på liv




Hon skrattar när du spikar upp deras rester

på väggen & etiketterar år för år

där och då minns du mig

klädd i korsningen sysslolös / driven

& innan du når fram

vänder jag mig om och går

obemärkt förbi dig

FÖRMANING

Jag går barndomens gata hem

tar samma gondol varenda gång

jag måste nedför tårkanalen

det jag inte kan nå kan jag

lära mig snudda vid

om så bara för att känna någons tvekan

på andra sidan luren

jag ringer upp bara för att höra

hur han snurrar upp sladden

& sig själv med dyra lögner

Om jag lyssnar på det riktiga sättet

kan jag höra hur han skriver ner

flyktplaner på knappsatsen

att han längtar ut med hela kroppen

Han är spänd när vi ses

skrapar med skon i gruset

tills han skapat stora cirklar & ber mig

ställa mig i dess epicentrum

Så här ser världen ut, säger han

& ritar dit små ansikten i de yttre ringarna

Du har gömt dig i mitten för länge

du har glömt vad som gjorde dig egen

han kommer emot mig, går rakt igenom ansiktena

& in till mig

vi måste lämna för att höra hemma,

det sista som en viskning