Vem ska be

Vem ska ta dig i försvar
när anfallet är det de söker
Vem ska ta dig under sina vida vingar
när alla äkta fjädrar är lånta
eller köpta för blodspengar


Vem ska be för synder
utförda med en sådan elegans
så danslika att Astaire
roterar i sin grav
Vem ska vårda dig när andetag
ytliga som vattenpussar
är de sista du förmår


Vad finns kvar av billiga dagar
mer än ett överbelastat konto
& sanningar gribara som damm
Vem ska be för dig
när vakan nalkar sig med stilje
i steget och tungan mot
ditt grå öra


Vem vill vara dig
mer än de tio sekunder
det tar att ta farväl
Ingen är sig själv
längre än de antal år
det kostar att hitta
någon annan

Brandskatt

Jag känner dig och dina skäl
att varje kväll
släpa ut dina arkiv & sätta
dem i brand


Som en insikt av din istid
står elden som symbol & din andedräkt
klär sakta av sig
månen får vikariera som strålkastaren
du förtjänar men aldrig får


& alla papper torkade löv
insamlade under blöta höstar
där ett hjärta på en halvmeter
gick sönder mot milsvida
läppar


Så står du där och hoppas
på en större mening
i dina rörelser, ett magiskt inslag
flammor för födelse
rök för död

Saknadens fält

Du kan hälsa flodens tröga rytm
ifrån oss ikväll
låta våra fotografier segla som
flyktingar över trängda hav
Inga stjärnor att styra efter
bara tysta missförstånd
& ekot av fyrverkerier
i en majnatt


jag kan fortfarande finnas
om än med ett ständigt förbehåll
gentemot stadens tystnad
än kan jag minnas fyra vänner
som skulle äga varsitt element
som var menade att ifrån den högsta kullen
skära ut sitt namn i fabriksröken


två himlakroppar kröp upp
över slottet och Carolina lovade
att inte berätta för någon
om kvällen de svor eder
i en kran
Men vänta ett tag till innan
du klättrar ner
för det måste vara bättre
att komma ner senare än förr
dina fingrar har dörrar
som öppnar stressens stiltje
dina sånger har täckning
när telefonen dött
& jag
jag måste komma ihåg
att påminna dig


de säger att ålder följs med värdighet
men jag har jämt gått själv
& går än
med beställningen i hjärtat
tyngden i stegen och en bränd fjäder
inkilad mellan kotorna
sist vi sågs
liknande du ett inläst tal
inget val har man & oförsiktiga beslut
sliter på de man har
men jag tror att det man sparar
kommer fram när man behöver det som bäst
klarare och klarare för varje gång
rinner floden emellan oss

Café Jona

Jag fann mig snabbt tillrätta
i den gamla stadens gränder, i de
ännu äldre barerna
mätte jag ut mitt bo av
avskildhet


När gatlamporna började mattas
var jag först ut och satte mig
längst in
Bordet närmast nödutgången
dit svårt sjuka människor kom
i sina bästa kläder
för att äta och dricka med tiden
de hade kvar


Lokalen fylldes strax före midnatt
& vita skjortor med röda naglar
gick runt och tände ljus


Paret vid bordet intill bollade varsamt
ögonkasten mellan sig
Om de bara hade vetat
att de tog med erotiken till en likvaka
tog med sig det som brinner innerst
på veken


Innan jag reste mig
samlade jag ihop återstoden av natten
mätte den mellan tumme och pekfinger
& lämnade femton minuter
kvar på disken

En ensam fågel på din axel

En ensam fågel på din axel

hackar i sig det darrande köttet

skänker dig en sista önskan innan natten

fråntar blekheten & skickar den

till månens karga yta



De blodiga ljusen fångade i din svarta dräkt

virvlar i cirklar dansar in undergång

det fanns ingen tid för oss

att se ditt senaste ansikte, höra din skarpa

anda

överrösta tornens klockor



På ditt skinn sitter klorna kvar

fågeln för längesen försvunnen

till himlen ställs frågor, envar ur

slagna viljor

till våren

återvänder bara fåglarna