Mörkröd

i hans hus
smyger en mörkröd doft in genom spjälorna
ställer sig vid sängkanten
kryper innanför ögonlocken & släcker
alla ljud
han hann höra stjärnorna skrika
explodera i ett andlöst mörker
innan korten föll från bordet
slöts en tung näve som slog
ett slag för lugnet i stunden

vägarna tiger
långsmala askfat som låter
glöden springa sig loss & lika lätt
låta den försvinna

Detaljer hos en vän

detaljer
de fångas in för att bita sig kvar
som de hårdslutna fasaderna
mjölkvita broar & änder frusna
i sin sång
& en gång betydde allt det här
något av en första kyss
andetag mot en het ny nacke
hennes säng hade slöjor
som böljade i den stora natten
& jag öppnade dörren
fullständigt


där ute fanns inget annat
slutet sällskap utan ambitioner
ögonblick av uppsluppet stilje
precis vad jag önskade
där förruttnelsen stryker jämsides
med förlustelse & hundra nävar
tar sig ner och stänger av
all oro

i elektrisk snö låg hon
utslagen som en omöjlig blomma
& tider som komma skulle
tog raster
väntade ut vårt vansinne
& lät det bränna ut sig självt
innan morgonen kom

Står

Det som står

på dina dammiga fönster

är klottret

från dimmiga dagar

när apatin var

en förstorad pin

på kavajslaget

när du nu skriver ytterligare

blir det bara punkt

på punkt

dina tystnader blir allt fler

orden blir järtecken

du kan dra över huvudet

& du ligger still, ligger kvar

medan pilandet äter sig in

under tidens pauser

Älven Någonsin

Det är inte runt de gråtande pilarna

som de svarta bärarna går

i sammanbitna läppar och rispade tår

Ej heller under stadens lyktor

så intensiva i sin lyster

hjärtan rusar livet ur sina

gilla spår


Nej, ur Nåstens mörka springor

marschens fötter skrapar & slår

ned till färjekarlen som med

sin åra i väntan står

Han kräver av sin lösen

& tar din hand i sin

hjälper dina stumma leder

över relingens grind

& stöter ut båten uti

älvens blanka rinn


Från stranden tar de vinden

& fyller den med tår

vägrar låta kinden torka

hålla bak minnen av igår

& vintern ger sig vika

förlöser ännu en vår

bärarna återvänder till skogen

dragandes sin liljevita bår

De vet att stunden kommer

när det är dags att gå igen

när hjulet slutat snurra

& åran höjs för ock fiende

som vän

En siffra bland andra

somliga kvartar samlar jag ihop

binder ett rött snöre runt

& kallar dom halvtimmar

Andra

låter jag ligga på lagring

flera veckor innan

de läggs i en stor kastrull

& kokas ner till

happy hour


jag brukade träffa dig

mellan varven

lät dig sköta spakarna

som fick de små hjulen

att snurra

Du var min visare

som gick i pinsam omloppsbana

runt siffrorna av andra

en dag var du din vana otrogen

& stannade på mig

stranden & viljan - skiss

han slutar andas & startar
en ny lunga på nio
det var en gammal vän
som med tunga steg skrev
sitt avtryck i det våta sanden
någonstans vid rötterna
upphör hans rädsla
& börjar springa
den snäva stigen ner
till vattnet


en skiljelinje han besökt
fler år än han levt
som om varje blek meter
strand behöver honom
mer än han tål
& havet är vitt berättande
för den som vill lyssna
salta psalmer som körer
vrål ur de bägge djupen

Tvillingljuset

Mitt sena jag ligger

tätt intill det tidiga

så stilla att det

liknar en död

jag bytte in solen

mot tystnaden &

alla dess volymer


Alldeles för hastigt

för jag handen över

morgonens lockar

osäker om jag

vill väcka den delen

som aldrig mött annat

än flyende tid


Men jag låter det vara

ifred en stund till

innan dagens krig

bryter in genom fönstret

Vår emellan

I ditt mitt

är jag delaktig

en tillit jag aldrig

trodde skulle finnas

emellan oss slocknade


Vi vet var vi slutar

men kan inte vägen

tillbaka och kanske

ska vi vara tacksamma

men det enda jag förstår

är den brända jorden

de lämnade stränderna

& de mumlade orden

om bot och bättring

som pålar att vila ut på


& i den här vintern

står och faller vi

med våren som stammar

inifrån

Där staden slutar
asfalten sluttar brant ner
& kröker sig som i njutning
där breder parkerna ut sina
stumma ådror


System på system
hysts i slutna stålhylsor
bultar som pulsarna
hos sina före detta operatörer
de som fastnade i sövande sorl
kedjade över skorstenarnas
öppna sår


Här lärde de sig spela glädje
trädde över tröskeln
stängde öronen för de levande
tryckte in brännare i bröstet
bröt ner sig själva


byggde nytt
nytt och mörkt