Vila i

det börjar i källaren
i tågen under jord
där samma sånger alltid
spelats, det är bara instrumenten
som blivit modernare


jag minns när jag gömde
ansiktet i din sjal & hur dess
sömmar öppnade mina ögon
hur tunnlarna strök sig mot
vår varelse


kvar därnere är kroppar
jag vill se igen se efter
men jag växer med motvilja
reser mig allt längre
bort ifrån dem


våra legeringar är trötta
trötta på att spegla sig i glansen
av något som lyste sig så starkt
att brinna ut bara var förnamnet


efter var ditt namn bara ord
en provokation jag till sist
lyckades stryka ett bindestreck
över levde på procenten
innan jag fann mitt mellan
slag för slag bröts en
parentes att vila i

I vinden slår gungorna

en utmattad sol över fängelselängorna
över pojken på cykeln
som tar varv efter varv
på den öde perrongen
där gruset knastrar vår
& i vinden slår gungorna

läroverken står tomma
som läslusten plötsligt blött ur dem
när klockan ringde ut
en samling människor går
skallgång i de tunna skogarna
i en gemensam ansträngning
att finna sig själva
i deras spår skäller hundarna
ingen skillnad på byte
& byte

inga förtält står uppspända
i husvagnsdepån river semesterfirandet
upp sina sår, öppnar sig för
gallerstaketet

& framtidsstaden står kvar
i det förflutnas famn
dess tinnar och tv-torn släckta
som i sorg över energin förlorad
till en krets nya nätverk

Lika slitet

kan allt vet inget
om vad som gick förlorat
i skiljelinjens glas
dina händer på rutan
när tåget trummar ut
ditt ansikte i vått sken
pekar inte på något
annat än det vi redan
visste
att stadens gränser krymper
kräver nya erövringar längre bort
där lamporna är ännu dovare
dagarna ännu kortare & rummen
större för någon född ur
fantasin
men för några sekunder
var du hemma igen kände
klädernas omfamning & pluggade
in dig i hemtama nätverk
etablerade en lika instant som evig
uppkoppling till gamla gator
du hade återvänt
för att berätta om den andra sidan
så ofta du ville låg ämnet där
väntandes på att dina ivriga händer
skulle släppa det där fönstret
& läggas på något nytt
men lika slitet

I min bok

det är vitt väder
utan konturer & hål
åt dina skarpa klackar
att driva igenom

med en mun full av bläck
ler du mot mig
en lika sorglös som vidrig
gest
men du lovar att du är här
för att lämna ut dig
undanröja alla frågor

jag öppnar valven och fönster
det finns inget kvar att se
mer än det jag vill visa
Inget är för skört & inget för rått
men ibland målar vi vädret
ibland lägger vi snitt över himlen
& låter det ösa


*

Min sång är enkel
den bygger på ett ackord och minnen
i dur där gräset älskade min panna
lena nätter med slipade sinnen
& fjäderlätt vatten under broarna

Men det som var
är en ömklig brunn att dricka ur
där slammet simmar överst,
flyter för uppmärksamhet
blir fyllor av onödig tid