till Majakovskij - allt är glömt

jag älskade aldrig Majakovskij
drog honom aldrig över ryggarna
och suckade
lät honom stå rak och brinnande
sköt in honom högst upp
och klev ner


aprilnatt och jag liftade
en bumerang mot månen
återvände till
annorlunda ögon men samma
tveklösa kläder
jag kom tillbaka för att
hämta dig


hela världen är aska
inget är sig likt
utom
intet och dess hundar
skakar marken där de kommer
i tusental
med bajonetter i käkarna
i tusental


jag döpte var och en
efter dess mänskliga kopior
men hundar ska inte heta fredrik
ett skämt namn
valpögon,
ett skämt
upphovsmannen knappt minns
han drog


han älskade Majakovskij
drog honom allt närmare till sig
ruvade i åskmolnen
som moderfågeln gjort
sedan urminnes tider
hon stack till honom ljusmaskar
fångade blixtar,
kopplade upp honom
men kort därefter
löpte han

det man förtjänar

Dammigt ljus ifrån fönstret
får dig verka renare
städad
& uppkrupen på bläcket
kunde du se det dolda
veckla ut sig som presentpapper
från en jul
för längesen


det rinner genom rören
ett dovt ljud
du kan säga att du gråter
men kinderna har aldrig varit
torrare
& förlåter gör du,
förlåter den tid det tar
vendettor
att utkristallisera sig


du hade mig
ett sista smultron på ett frätt strå
innan solen tog bladet från
munnen
satte det i din hand
& kysste fram din tanklöshet


som du log, teg jag
efter det sista hugget steg jag
med en hälsning
som värdelösa på att existera
finns inga bättre

När som helst

jag reste naken
genom slutna landskap
via de stängda dörrarnas huvudstad
& stumma ögonens kust
i en rostig bil
vibrerade musiken genom döda
flugor på handskfacket


jag ville bli utsatt
för vad som helst
helst
när som helst
mina händer skakade ikapp
med liken
när jag sökte din blick
i backspegeln drog du för evigt
halsbloss, röken från
brända sår


en del har alternativ
mening och förening med sin färd
andra
vet att horisonten väntar
& inget mer

vi hänger löst
driver med vinden där ute
städerna borrar ner huvudet
i sanden
och nattrafiken lägger sina ljus
över stränder av asfalt

Stigen mot käglorna

jag bar dig
längs en grånande stig
ned till det ytliga vattenbrynet
lade dig försiktigt
för att inte störa stenarna
väcka tallarna


en stor sten släpptes
på ditt bröst
resten föll bara ut
skjortan slappnade ut sig
som en nedskjuten flagga
tryckt mot jorden
livrädd att resas


långt därute levde måsarna
på fyrarnas eviga kägla
en roterande stjärna
fångad i glas
du hade sökt upp mig
för att lära dig om djup
& jag gett dig redskap
sett dig stå i morgonens mitt
försöka fånga det resande
mörkret


du kom allt längre in
till platser där luften stiger ned
räcker dig handen
för att sedan släppa
valvet kom och stängdes
käglorna slungades även då
du en dag
stod vid stigens kant
kände på det vissnade gräset
& beslöt dig gå


nu som då bar jag dig
ned till vattnet men nu längre
mot måsarna, ut i
de spinnande stjärnorna