utkanter

under äppelträden kräver du en förändring
du vill leva med skulden
ta den i dina armar och bära
hundhuvudet
hela vägen till banken


hösten rider med vinden
river upp de bruna sommarskal
som vi odlade i försök
att täcka vår inre blekhet


jag önskar att jag kan älska dig
på ditt sätt, att ljuset
inte stramar runt bröstet
så fort jag närmar mig


det finns ett mörker
i kanten av dig
som du inte låtsas om
men rytmen
i ett bläcksvart blod
lockar fram det

I din grav

Jag vrider mig i din grav
på botten av ett hål
grävt för dina synders skull
roterar jag bort världen
sekund för sekund


här nere kan jag höra
de ojämna skratten från två pojkar
hur det ena går upp en oktav
närmar sig gråtens register
samtidigt som en flicka
plockar tistlar ur sin
döda fitta


hur skammen försvinner ut i korsningen
och beblandar sig med tjutet
från bilarna
det är sant att jorden inte rör sig
det är bara jag som dämpar
smärtan,
slumpmässiga olyckor
för allas vår välfärd


nu plockar hon syrener
för att lägga på vår sten
hur en stilla melodi når ut i vinden
leds igenom sovande ben
när natten öppnar grinden
smyger du tyst ner i hålet
och jag tar
mig upp under månen
låter dess sken
sila genom håret

glider ut

Innan vi inleder
föreställer jag mig vintern
då dessa fyra väggar
blir till frostade fönster, öppna kanaler
tysta tågvagnar som rycks isär
& glider ut i dimman


men nu:
jag ställer mig på tå
& skriker
skriker på klockorna i ditt hjärta
som ständigt tickar ner
skriker på den här
ensamheten vi delar


allt som återstår är att ta
lidandet och tömma det
i ett högt glas
hälla ut det över bordet
& minnas det som halvtomt


jag är klar med det här
men du
har bara börjat