en eld grånad

du måste få veta att du lever
för att slippa bli min död
och om några år, när allt är damm
i mina hjulspår
kanske du inser hur väl
jag kände dig



hur varje stavelse i ditt ansikte
vände sig i avsmak
ögonblicket du förstod
att vi inte var så olika
trots alla ensamma nätter
trots alla frostiga ord
brann det i mig



jag har inte sett dig på ett tag
och sådant spelar roll
när jag följer dina steg
är det med ivern
i ett barns steg
den första dagen med snö



när ögonen sluts
är det början och aldrig slutet
jag spelar upp om och om
igen
står historien i brand
om än dov och grånad
som präglad mer av aska
än lågorna



och det enda jag kan lova dig
är att frågan inte ska hänga
över oss
om hur man bäst ska släcka
den eld som bränner
men aldrig förtär
så jag ber dig, ge mig inte svar
förrän jag kan formulera
frågorna

den ligger i dig

Inget hjälper
den som alltid vill bada
i sin egen smärta


det saknas vatten i kanalerna
för sådana som du
som de visste vad du tänker på
ibland
och vägarna tillbaka i tiden
har aldrig legat så öppna
för dig att gå


från hur det var på slutet
via det dammiga badrummet
till hur svårt det var att
förstå att då fanns det en bänk
bara för oss två


du har blivit alldeles för gammal
för att gråta som ett barn
vid varje vägskäl är det
något som dör
för att ge plats för nyheter
som alltjämt är dåliga


du som ständigt
krävde orörda intryck
nu sitter du med vajrarna
försöker tjuvkoppla din optimism
ser du nu att inget
förändras
men förädlas, den ligger i oss alla
den svarta ormen
växer sig fetare

Det här är ingen poesi

Det här är ingen poesi
med rymd
det här är poesi för
trånga utrymmen


där luften stått still
sedan 1984
där tankarna snurrar på
0.5 milliliter utveckling
i taget


det här är ingen poesi
för den som söker
det här är poesi för den som
hittat brunnspengarna
& sedan drunknat


inget manifest utan
mer än så
det här är ingen poesi
för skrävlare
det här är verser i en
oförlöst nationalsång
en negro spiritual
sönderblekt av
nordiska väderförhållanden
& trånga utrymmen

Waltzing Melinda

Jag går ut till våtmarkerna, långt från alla vägar

lägger mig under blå tallar inatt

somnar intill brushanar och skärfläckors läger

till knäppandet av saxarnas språng

Vem följer med oss Melinda,

vem valsar du med nu

en dans med Melinda i för stora skor

vem följer oss till brynet, till slut

Några rådjur dricker tjärnens vita vatten

låter månen fånga ett fotografi

men inte oss, våra stigar går åt skilda håll

ett avsked salt men utan klander i

Vem väntar oss längs vägen, Melinda

var ligger mitt hem nu

en avbruten vals med dig i en försvunnen skog

vem följer dig till trädens slut

Du var som att drömma om olycklig kärlek

Du var som att drömma om
olycklig kärlek
så innerlig i all råhet
en spricka i diamanten
där lava pumpade nätterna
& morgonen var en isspegel
den enda arenan för en
sprucken mask


Inget är enklare än att vänta på
svårartad sjukdom
de lägger gatorna med blod
& feber, de lägger
lönetak fulla av hål och gud vet:
pengar faller alltid
uppåt


Ur den smutsiga morgonhimlen
lösgör sig minnet
hur lavan brann nedför din
hjässa och aldrig stannade
klockan på något annat
än happy hour,
du var som att drömma
om olycklig kärlek