vid vägskäl

en lördagkväll
stod du på trappan till mitt hus
och grät av förluster
tappade ur den enda källa
du känt
frostbiten och lämnad
spottade du, slog mot himlens
kalla tystnad
och svor att aldrig igen
bli den som står kvar
vid vägskäl
aldrig igen
gå genom vinternatten
utan ett isolerat bröst
och mörka dun
inkilade
mellan knogarna

Karusell

Ibland leder livet de vilsnaste barnen
till en glänta där förvirringen blir
en karusell
på dess riddjur kastas de
runt, runt
och paniken
av att gått bort sig
förbyts
till kittlande skratt

Klarblå ström

Jag kom till en stad man flyttar till
för att flytta runt i
jag såg broarna sträcka sig över
brunt vatten
och gångstråken glittra av frost
jag hörde ljuden av kaninhjärtat
utspritt över perrongerna
kände lukten av parfymerad
avföring
vände det inåt
men hamnade längre ut
än någonsin förut


Jag följde en klunga
med tjära i ögonen
och morgonluft i lungorna
stod mitt på ett torg
som tycktes äta sina unga
och spotta ut alla däremellan
men långt under ledningar, tunnlar
en sista klarblå ström
att borra efter

den här sidan av tjugo

det senaste höstregnet
är alltid det vackraste
och du går med munnen öppen
för vilken kyss som helst
duger nu, eller hur?


& varenda måltid är den godaste
du smakat
den här sidan av tjugo
varje glas vin är det enda du
ska ta men du kommer se
att ledan även träffar dig


och fast jag inte önskar dig nåt ont
är det bara kalla fakta
att det varma inte kommer vara
lika nära när de tröttnat
på din desperation

utan

jag tror på det goda i människan
jag tror och tror
men utan ansträngning lär jag mig
att i dig bor ingen mänsklighet
bara moralisk onani


jag tror på respekt
men aldrig enkelhet
och därför faller du
som vattendroppar genom
vattenfall
vem trodde du dig själv vara
vem vill du bli