Han som vandrat skymningen fram och åter
har nått en bar av morgonljus
där klientelet är de som gråter och slår
& han är mogen att vakna
till en dag som förlåter det den sett
men sällan det som hörts
en kvinna i guld ställer ifrån sig glaset
granskar honom från barndom till skuld
letar efter ett vadställe
dem emellan
är hon en hudlös lindring & han
ett övertäckt plakat
en slagborr av slagord som stoppades
undan för undan
blundar de bort omvärlden
till ett hav så torrt att enbart tårar
kan leva där, hon är våt av uppbrott
han blir levande på hennes kinder
men går stillsamt och utan
eftertryck
och nytt ljus slingrar sig igenom gardinen
slickar den brutna skeden

Mynta

Du har hört hösten i takrännorna
svarta plasthorn ringer ut och stjärnhimlen
vill se dig konkurrera om esplanadens vackraste vy
att tänka sig mitt liv utan dig
är som en bar utan en enda stamgäst
som en sol utan en väst att gå ned i
så ut med det gamla, jag brukade vara splittrad
hos dig vill jag bara vara splitterny


& du kunde varit långt bort
längre än dit någon når
ingen kunde vara gladare än jag
att du stannade kvar
har inte ångrat en minut av nåt
man kan förbanna en döende sol
men aldrig den som dör över
din lyckligaste dag


Så gå ut och sjung i de fallande löven
brandgula regn till din bästa musik
blossande kinder längs asfaltsflodens stränder
gatorna är dina där du går
& och det jag ser är vad jag får
gröna drömmar skakandes av skratt
i en vidsträckt natt vet jag ingen bättre plats
än i dina nära händer