Han är student på landsnattens universitet
går samma linje fram och tillbaka
pausar aldrig
ljuset är nyfödd brons över vattnet
det finns inget slut, bara mer eller mindre
dolda inledningar
Om han bara tar mark i sig själv
vilket händer sällan
förnims en blödarsjuk pojke
med tändstickor till ögon
skrapar han mot de sanka väggarna
fast i brunnen som sväljer värden
Han skriver uppsatser om lugnet
tar med sig röken överallt
den fläckiga glasburken drar
de insmugglade kamelerna till sig
som det vore en oas
Det är försent för dammbygge;
midsommardrömmar om stjärnor fångade
i glashus, sotade ögon i burar
han tänker på då, att leva i skimret av
barnets död har blivit rutin
själslig onani
vet att det inte leder till ett nytt barn
vet så mycket nu
kände allt då
& aldrig ska de mötas
