Augustigräs

Det går toner genom natten
vissa, som låga vyssjanden
& andra som trötta fötter
i tunga kängor
vi möts i vägskälet när trafikljusen
smälter in i soluppgång och landet
ligger i kuvös
men än är det långt till värme
& stjärnorna rabblar minnen
det är därför de blinkar



Bakom dina ögonlock ryms augustigräset
ljustorrt och spräckligt men med doften
av sekel på sekel av upplysta kyssar
fastkilade i fibrerna
ditt fönster står halvöppet
och melodierna som smet ut är uppblandade nu,
där de förut föll som istappar
när du sökte mina svar
är nu förlösta hymner strömmande
ur hans torra händer

Rödlöv

Ett år har gått men jag kan inte minnas något

Mer än din hand som söker min

Där i mörkret av din alkov

& det är en gåva och en sjukdom jag har

Att hålla mitt blod kokande, mina impulser är

Femtio explosioner i sekunden

Du som känner mig kan läsa mitt ansikte

Som blekta bibelblad uppflugna på

högspänningsledningar

Du är hösten för mig

En värme insprängd i ett råmulet stiltje

Ett fladdrande rödlöv att ackompanjera

Blåfrusna fingrar

När jag läser himlavalvet om nätterna

Ser jag ingen annan, varken nu eller då

Som har min framtid så totalt

I sina händer

Otåliga sånger

Jag sover med ögon öppna som sår
fälten med all den kärlek jag aldrig
förmår att skörda


du från det förflutna spådde mig
storslagenhet eller undergång
men aldrig en likgiltighet
lika högljudd som den här


jag önskar någon drog oss över samma kam
att vi föll stillsamt som tunna hårstrån
i sommarljus
jag önskar någon slog oss lika hårt
med samma piskor, med samma ton
i sina öron




allt jag vill är att komma ikapp,
kamma hem den lilla vinsten
som heter ihågkomst
för aldrig har jag varit något
mer än oförlösta sånger
som otåligt klöser insidan
av mitt bröst

Vi blev separerade

föddes en gång till i socialt kuperad terräng

när vi skildes stod båda med varsin sko

i en stad som inte längre ville ha oss,

det sitter andra svarta kavajer i parken

med fetare studiebidrag men fattigare smak

Och jag sa, din mamma sa

att ingenting blir bättre, det är bara fokus som förskjuts

jasminen blommar men doften dör

lika snabbt som ljuset i ditt skinn

för jag ville vara din första, din sista,

den eviga

Jag var fastnitad i din mun

har aldrig passat in så bra som där

vyssjad och detonerad på en och samma gång

spelade du den enda sång någon spelat för mig

på din mammas gamla piano

De gökar som vi var

Tillbaka som en gammal hund
pissade ett alldeles för snävt revir
jag lever över mina tillgångar
för att bara för en stund få känna
att de vilda åren inte ännu är förbi,
det fria ordet fortfarande mitt
att betvinga




när landet slås i skymning
och när skyltar släcks ner, vi hopar oss i klungor
väntar på initiativet av en hand som vågar mer
som erbjuder en pakethållare hellre 
än en taxi genom ensamhet
till en lägenhet med sju sorters speglar
men inga fönster




vi letar efter men störs
av de som kom för nära
som hör på vår andning att de är inuti
känslolivets gökar har hittat nya bon
som vi har samlat, som vi har byggt
en gång satt vi däruppe och tittade ned
nu vänds nackarna uppåt, i onaturlig vinkel

Vem som helst
skulle kunna trä sina armar runt ett träd
och säga att de bryr sig
Vem som helst


Vem som helst skulle kunna rå om någon
bara för att sedan slänga dig i floden
och ni säger att vem som helst kan få någon
om vi följer det sociala spelet,
ett spel med övergripande talfel


Jag följer ingen & ingen borde följa mig
det är ett flytande språk som öppnar sig
det är ett grått hav mellan de vi är
och de vi aldrig riktigt var
men sådana vi såg oss som

Avslutade kapitel

Du såg fälten rulla förbi
tysta i sitt mörker
månen sprack ur molnen
en stum explosion av ljus
avbröt nattens procession




Handen du inte längre kände
darrade när du försiktigt ritade kartor
i bilrutans imma, fuktiga städer
födda ur bleka virvlar




Långsamma låtar flöt ur stereon
din nacke slog som en klocka
det torra vita skenet genom glaset
fick ditt ansikte att rämna
& skuggan i ögonen drog ut
en sista suck av ömhet




Jag stod i dikesgräset
vattnade dina kartor, krossade mot träden
liknade de smutsiga collage
ett mönster av din ihåliga puls




En bit bort låg du
på asfalten med en bok
om fängslade män med magiska stenar
sönderbläddrade sidor som flög,
avslutade kapitel 

Det finstilta

De som inte flyttade i tid,
de som flöt över kullerstenen men sen
lunkade med böjt huvud, kränkta axlar,
flyttar nu




Den här staden rymmer
hungriga på knä i hörnet av fräscha gränder
livrädda dunhjärtan i svart & långa halsdukar
utstakade juristkarriärer, blivande fäder
fjädrar utan vind




Den här staden drar
i barnsuktande utlandstjänsterinnor
flyktförsök som bränt sina sista besparingar
på ensamma tjackstunder under broar
i valfri huvudstad, ni gav inget men tog tillbaka
det vita i ert förflutna



Det är dags att åter vända
sig efter sin egen hand, gripa efter sina privata halmstrån
hålla upp de mot solen 
läsa det finstilta i varje fibertråd
skriva under kontraktet,
så att säga

Antänd natten

När sömnen aldrig vaknar
när du hör domklockorna slå; antänd natten!
Där du sover vakar jag, cigarett under fläkten som går
antänd natten


Du kan se det under mina naglar
kan ana det i kanten av en ögonfrans
En eld som brinner starkare men mindre
oansenlig men räcker för att värma
min del av Sverige


Köket fyller ut röken, inte tvärtom
ett nattliv fryst i flykten
dova dunkandet av fläktvingar som faller
klipps & lyfter igen - antända av natten


Födelsedag under klocktornet
uteblivna fyrverkerier & ett lamare handslag
Släcker i askan av döda fantasier
ser hur en ny dag sotar horisonten

In i det sista

Jag har sagt det under min andedräkt,
jag drog det ur mig när det började
snurra alldeles för hårt
Någon som stod bredvid nyss
är plötsligt tio år framför
& innan de där dagarna dör i ditt öga
kan du låta mig leva utanför 
framgäspade manifest för de invigda
det blev så lätt att det var svårt
att använda sin egen tunga