vid vägskäl

en lördagkväll
stod du på trappan till mitt hus
och grät av förluster
tappade ur den enda källa
du känt
frostbiten och lämnad
spottade du, slog mot himlens
kalla tystnad
och svor att aldrig igen
bli den som står kvar
vid vägskäl
aldrig igen
gå genom vinternatten
utan ett isolerat bröst
och mörka dun
inkilade
mellan knogarna