Profetiskt våld

du vet att jag vill till en stad
utan nummer
till gator där regnet smakar,
infaller sig naturligt


en plats som ingen hör hemma
i skåpen hittar du det som behövs
inget mer
och när fönstren tystnat
gardinen fallit och teven tänt av
sträcker sig du dig genom
tid och rum


kommer inte nära men intimt
med händer spillda
på männen som betalade
dig för poser i skogarna runt
motorvägen


jag får plåstra dina naglar,
dra ut brutna ben &
rensa bort de grövsta kvistarna
det är inte kärlek,
sånt sparar du på


jag vet du vill till en skog
där bäckarna aldrig rinner
ifrån dig
där skriken inte stannar
i kronor

Oförglömlig

någonstans vet jag
att jag är oförglömlig
i en sopsäck under en bro
i en brinnande bil på valfri
livsmedelsparkering
gömde jag undan mig
gick vidare


men kistan står gapande
jag ringde aldrig in det
uppkoppling skedde
men tonen för svag
förundrad levde jag på ångan
ur tidningsbudens munnar
& såg världen staplas


i nålsgränden av två hus
stirrar natten tillbaka
håller fram två white russians
& kräver ett svep
över staden där fåglar målar
tornen särskilt svarta
över bron och i bilarna
bidar jag mig
oförglömlig

Du hade vilat

vi träffades som tvekande
kulor
i ett möte av våldsam
innerlighet

du sa att du vilat
på hanen under lång tid
sett mynningen
explodera
men aldrig stått för
skottet

åskan kom till kvällen
& under livet höll
du stål
vi måste smida oss ett språk,
ett rakblad att möta
tystnaden

Ryttare

*


stadens siluett är ett skelett
i fjärran reser sig röken till figurer
över de soldater som ingen av oss
blev solnedgången är blödarsjuk
och vi ser fyra ryttare närma sig
bromsa in och viska till varann
vi är i utkanten av världen
vi är öde och bara
en långsam vind vajar benen
till sömns


*

fler & fler
blir ryttare, bli bärare av viruset
som knyts fast i en tråd
ersätter den tappade tanden
i glaset

mer eller mindre
bundna till en tro utan tröst
emaljögon
mordiska viljor
& jag passerar
fyra slaktare per centimeter
på vägen hem


*

mannen med omloppsbanan
sitter och leker
lever sin dröm på ett sopberg
av kapade lemmar & svullna kukar
blödande magsår i pant
för att få andas i hans sakrala
atmosfär
där vill man vara, vill man dö
högst upp på berget

Luftslussar

han lägger ringen i trapphuset
smeker räcket på vägen upp
andas snabbt tre våningar
senare
står han med mörka läppar
mot nyckelhålet & blåser
nytt liv i
en röjd lägenhet


mitt hem är fyllt, igenväxt
ihopväxt med murgrönan som
krupit beslutsamt uppför väggar
inredda som vattenfall
& hans andetag blir hårdare
lungorna djupare
men jag stryker längs hörnen
för att ta mig fram till hålet
och möta hans luft


på knä på varsin sida dörren
möts vi, våra sekunder
i korsdraget av disposition
en inhägnad depravation
ödelandet hos dig är djungeln
runt mig

morgongator

vi träffas under mörka moln
där luften dröjer med syret & blixten
träffar två gånger
vi sitter i regnet när solen går upp
försöker sila sommaren genom
ett grässtrå & billigt vin

vi är kåta
vi speglar oss i glatta gator
skriker staden i ansiktet
men stumma går vi hem
genom gröna labyrinter, under
huden på sökande händer

himlen är lika oskyldig
som dagen vi föddes men med
en evig fråga inkilad i buskagen
vem ska lossa på all denna längtan
vem tar mig hem till mig

ikväll är förstörelsens tid
jag andas på dig utan reaktion
& sådant säger allt
mina händer är kalla men
intentionerna är desamma
vi försörjer oss på ackord
utan smak, utan
perversion


jag drömmer utan mål
bygger en kyrka av ambition
ser varje situation predikas
ur dess uppsprängda hål
& någon gång hade vi en källa
att ösa gryningen ur
men något frös

ditt regn står stilla
jag kan inte låta bli att vänta
nere på parkeringen
sniffar jag mig till bensin &
det spruckna i dina ögons vilja
att riva sönder

du har gått i cirklar
vet precis vad du letat efter
men tvingat dig själv till tvivel
du har letat på hyllorna
utan att hitta det du söker
& du är aldrig ensam

vi står här bakom dig
som att vi väntar på ett rättesnöre
som vi vädrar blod
en lukt vi känner igen, en känsla
av utsatthet som kollektiv
känslotrafik

men vi beställer dig
som vår svarta, vita dam
svartvita evighetsgarn
& när persiennerna är låsta
tar vi turer över golvet
med varsitt knippe rosor
i blodet