Hård blåst

Det tar längre tid
att korsa armarna & sökt stirra sönder oktober,
alla dess himlar på ett tunt fat
frambankat ur krökta lyktstolpar,
än det tar att korsa rälsen mellan
ditt hus och mitt




jag har skyndat mig 
pilat till din dörr bara för att finna den
öppen och sårbar
men utrymmet luft du kupar i händerna
finner inga vägar eller tar några fångar
det står för sig självt, stumt 
stoisk vinterluft ur näsan borrar
djupa hål i tillvaron
jag så noggrant mejslat ut




det finns en död gren som bara är min
en frusen, svart arm som metodiskt
skaver mot mitt fönster
som kravlar sig ut ur den hårda blåsten
lösgör sig från trädet och kränger
sig upp för pressade ljuspelare
i hopp om
en stunds värme i våra nedbrunna
sovrum, mellan nedbrutna
väggar

Stormen du födde

Jag har hittat ett hem till mitt mörker

Det har adopterats av ditt hår

Allt som jag såg som svårt

Ger mer färg till dina lockar

Jag kan gömma mig för vad som helst

Försvinna i regnet de fällde över

Torra leenden & sönderlästa attribut

Men ur hålan jag levde i kunde jag skymta himlen

Två stjärnfall efter varann

För bra för att vara sant men det hände

I ögat av en storm som vände tändes nya

Ljus i två separata hjärnor

Som om stigen trampats upp till en autobahn

Och staden öppnat sin själ

Så var det att hitta hem &

jag säger aldrig vem som sa det först

 men det var längesen, spelar ingen roll

jag är ett såll för dina ord

jag läcker kärlek för du skar upp mig

ett sinneslöst mord men ingen ställer dig

till svars när det enda du har gjort

är att lyfta mig från träsket jag var i då

till stormen jag flyger med nu

när jag passerade din balkong en sensommarkväll

skrek mitt bröst med en gäll röst

att här är din höst, här vill du stanna så länge

det går

De som måste äga dig

drömmen ska rinna
mellan fingrar och rötterna 
går till sängs tidigt i år
mellan dina lena axlar
hittar han stilla rytmer
svepande melodier snickrade
på uppbrutna revben


& han ville se allt dina läppar fått
höra samtliga ömhetsbevis
som flög iväg i vinden
i klubbens rökruta skrapade ni
rullpapper emot varandra
hostade upp det sista av flykt,
era fåfänga försök att
hitta tillbaka


du hade alltid varit nån annans
ett tidsfördriv med grumliga
intressen & gulblekta motiv
tyr dig till porrknullade pojkar
med avslappnad attityd
men som styr varje steg du tar
de värjer sig mot materialism
men bara måste äga dig

Eld för kråkor

Världen ter sig så blek i jämförelse
bäckar är svarta, sotade av avfall
och stadens kärna ger avkall på liv
när din skugga fäller steg
och betong får ytterligare nyans av grått
det är som den somnar
det är som den skäms




din sanning är den enda jag kan förstå
dina lögner är de enda jag vill tro
på några sekunder restes en bro mellan två
handikappade lungor 
du lärde mig så mycket om mig själv
hur den lilla strömmen blod som var rött
plötsligt blev en trummande älv
hur de stumma fasaderna för första gången
svarade på tilltal 




och de sliter i mig, människorna utan hopp
med fingrar som kliar, med ögon som drar
öppna fönster ned till schakten 
jag svek min kropp i så många år utan
att finna just den näring jag sökt
med ljus och lykta, med pincett och stetoskop
eldade jag för kråkor




en del av mig är fortfarande en del
av den flyende natten som drunknar varmt 
där det jag lärt för alltid är fel och feber
men jag ångrar inget
annat än att ångern kunde varit roligare
felen fler & febern värre
vitare än förlegade alper

Han som vandrat skymningen fram och åter
har nått en bar av morgonljus
där klientelet är de som gråter och slår
& han är mogen att vakna
till en dag som förlåter det den sett
men sällan det som hörts
en kvinna i guld ställer ifrån sig glaset
granskar honom från barndom till skuld
letar efter ett vadställe
dem emellan
är hon en hudlös lindring & han
ett övertäckt plakat
en slagborr av slagord som stoppades
undan för undan
blundar de bort omvärlden
till ett hav så torrt att enbart tårar
kan leva där, hon är våt av uppbrott
han blir levande på hennes kinder
men går stillsamt och utan
eftertryck
och nytt ljus slingrar sig igenom gardinen
slickar den brutna skeden

Mynta

Du har hört hösten i takrännorna
svarta plasthorn ringer ut och stjärnhimlen
vill se dig konkurrera om esplanadens vackraste vy
att tänka sig mitt liv utan dig
är som en bar utan en enda stamgäst
som en sol utan en väst att gå ned i
så ut med det gamla, jag brukade vara splittrad
hos dig vill jag bara vara splitterny


& du kunde varit långt bort
längre än dit någon når
ingen kunde vara gladare än jag
att du stannade kvar
har inte ångrat en minut av nåt
man kan förbanna en döende sol
men aldrig den som dör över
din lyckligaste dag


Så gå ut och sjung i de fallande löven
brandgula regn till din bästa musik
blossande kinder längs asfaltsflodens stränder
gatorna är dina där du går
& och det jag ser är vad jag får
gröna drömmar skakandes av skratt
i en vidsträckt natt vet jag ingen bättre plats
än i dina nära händer

Landsnatt

Han är student på landsnattens universitet

går samma linje fram och tillbaka

pausar aldrig

ljuset är nyfödd brons över vattnet

det finns inget slut, bara mer eller mindre

dolda inledningar

Om han bara tar mark i sig själv

vilket händer sällan

förnims en blödarsjuk pojke

med tändstickor till ögon

skrapar han mot de sanka väggarna

fast i brunnen som sväljer värden

Han skriver uppsatser om lugnet

tar med sig röken överallt

den fläckiga glasburken drar

de insmugglade kamelerna till sig

som det vore en oas

Det är försent för dammbygge;

midsommardrömmar om stjärnor fångade

i glashus, sotade ögon i burar

han tänker på då, att leva i skimret av

barnets död har blivit rutin

själslig onani

vet att det inte leder till ett nytt barn

vet så mycket nu

kände allt då

& aldrig ska de mötas

hår

För längesen tvinnade du in ditt namn i mitt hår
sen dess har jag sparat ut blekt och slitit
men det sitter kvar
flytande silver glaserat över
stum betong

... (att fortsätta på)

SKARPA PSALMER

Så manuset är äntligen klart. Så

skönt
befriande
skrämmande
nervöst

Sju kapitel. Tio dikter i varje.
Kretsar kring temat resor

för varje ny erfarenhet är en sådan, var sig man vill det eller inte.

I din natur

Du är aldrig så nära som när det skymmer
när åskan smårullar in & det du trodde
gått förlorat
slår ned med full kraft
det har regnat i dagar men du går sällan in
för det slutna, ombonade
har för dig alltid varit kvävande
det rymmer krav du undviker att ställa
på naturen

Horan i dig fyller år
närmare bestämt 12
han har jagat dig genom täta skogar
& nylagda korsningar
där mördare hänger på det gula
i trafikljusen


han har saknat ett cityhjärta
att hänga sin kväll på
en utarmad bandit utan bot och bättring
någon att stå i dörröppningen
när du sover


du blåser upp en madrass
med alkoholångorna
låser in känslorna bakom mörka skal
sätter de tätt mot örat
lyssnar på sparkandet

Mellanlandning

Det luktar skämt

i dina röriga rum, smutsiga sår

du petar ner damm

blåser ut ljusen & sätter dig i

väntan

snart dyker någon upp

strax ramlar någon förbi

den du drömde om att aldrig själv

bli

men som passar in i ditt unkna liv

som grå skär på ett hav av is

blåser nya vindar, varma byar

& öppna länder

Du anar dig vara mellanlandningen

en blåbärsflygplats

nå någons väg till förälskad semester

junktionen

mellan bättre och bättre

Där är fritt fram att gnälla på förbindelser

priser i baren och service

för de vet att detta inte är platsen

man stannar länge

Ändå måste du finnas

stå mittemellan då och nu

vädra ut och höja priset på det

du är värd

låt dem klaga sig hesa

vänta i dina terminaler & äta din

svårt fettmättade mat

du måste ändå finnas

få lämnas

bli upptäckt

titel

Okej, arbetstiteln på diktsamlingen har ändrats. Från att länge gått under det pompösa och, framför allt, pretentiösa namnet "Skarpa psalmer" har jag bestämt mig för att kalla den "Jag kommer över". Först och främst är verket uppbyggt av skitmånga "jag" som pratar med ännu fler "du". För det andra så handlar väldigt mycket av min inspiration om att komma över saker och ting, om än förklätt i vad jag själv tycker är snåriga bilder och de ska vara det.

Nu vet ni (och jag med).

Myror & bin

dagens sista sol 
klämmer sig ned mellan kyrkans torn
tar sin plats i skrevan
och låter mörkret omslingra klockornas dån
släpper ut nattfolket ur sina hålor
på kullens krön svärmar dem
vilsna bin på jakt efter nektarn
du bara finner i hemlös ömhet




hon visste aldrig vem du var
och det klädde dig
som solglasögon i en skum lokal
gick du ogenomtränglig 
genom
kompromisslös kärlek
sådant du ångrar
är aldrig felen du gjorde utan 
hur lätta de var att begå




dagens första sol
häver sig igenom tornen
ger det röda teglet lite mer att rodna för
och bin gör plats för myror
de rör sig i stigar
men lever för sin egen skull
gör sin nytta men fyller förråden 
med nya strängar av smittan 

Håll igen

Håll igen på fraser

du är oförmögen att försvara

frusna tavlor och slagord

är i underkant, en försvinnande

glittrande skara av rader

blir till något stort

det finns de som kan läsa

men som väljer strofer & lämnar

övergripandet därhän

du väljer vad du vill visa

så du fyller din kista

med fyrverkerier istället

för glöd

vi har väntat på dig & nu

kommer du

storstilad entré med

minimal ansträngning

väntad som ett mirakel

om du valt att läsa

Solslungad havre i vintern

Du bär på en stor sorg

en tvättkorg av oförätter

& i ett stumt trapphus

där inte ens

den ensammas steg ekar

men du var aldrig den

som teg när din hemstad

spasmade mot

väggarna du besteg

varje morgon när gryningsljuset

blev för blont

som ett barns fickor

var du omöjlig att fylla

du intog mina kvällar iklädd

en törst

jag skrämdes av men

inte kunde äta mig mätt på

i solnedgångens ungdom

reglade du porten, lät avsmaken

växa sig som störst

du om någon borde veta

när den solslungade havren i ditt hår

växlades in mot midvinter

när blomman i din nacke

till slut bar skott

något du klädde i alldeles

för stora halsdukar

hur vi stannade och spolade

tillbaka till tiden

då du skulle rest höga murar

av tystnad

& jag

tagit fram min hacka

du lärde mig aldrig att klättra

så jag såg till

att aldrig lida dagen ut

utan åtminstone ett

skott att stoppa

under huvudkudden

Ofärdiga

Du har glömt dagar på stranden

ofärdiga och strödda som

sandkornen gled mellan tårna

hur vinden låg på oss

som en envist barn

försökte väcka

något som tillåtits somna

bakom ratten

långt fler nätter än jag vill tillstå

stannade jag uppe

för att föda brasan med

upplevelser du nedslaget erkände

aldrig delats

gemensamma segel med en

ensam, växande reva