Landsnatt

Han är student på landsnattens universitet

går samma linje fram och tillbaka

pausar aldrig

ljuset är nyfödd brons över vattnet

det finns inget slut, bara mer eller mindre

dolda inledningar

Om han bara tar mark i sig själv

vilket händer sällan

förnims en blödarsjuk pojke

med tändstickor till ögon

skrapar han mot de sanka väggarna

fast i brunnen som sväljer värden

Han skriver uppsatser om lugnet

tar med sig röken överallt

den fläckiga glasburken drar

de insmugglade kamelerna till sig

som det vore en oas

Det är försent för dammbygge;

midsommardrömmar om stjärnor fångade

i glashus, sotade ögon i burar

han tänker på då, att leva i skimret av

barnets död har blivit rutin

själslig onani

vet att det inte leder till ett nytt barn

vet så mycket nu

kände allt då

& aldrig ska de mötas