Du bär på en stor sorg
en tvättkorg av oförätter
& i ett stumt trapphus
där inte ens
den ensammas steg ekar
men du var aldrig den
som teg när din hemstad
spasmade mot
väggarna du besteg
varje morgon när gryningsljuset
blev för blont
som ett barns fickor
var du omöjlig att fylla
du intog mina kvällar iklädd
en törst
jag skrämdes av men
inte kunde äta mig mätt på
i solnedgångens ungdom
reglade du porten, lät avsmaken
växa sig som störst
du om någon borde veta
när den solslungade havren i ditt hår
växlades in mot midvinter
när blomman i din nacke
till slut bar skott
något du klädde i alldeles
för stora halsdukar
hur vi stannade och spolade
tillbaka till tiden
då du skulle rest höga murar
av tystnad
& jag
tagit fram min hacka
du lärde mig aldrig att klättra
så jag såg till
att aldrig lida dagen ut
utan åtminstone ett
skott att stoppa
under huvudkudden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar