Eld för kråkor

Världen ter sig så blek i jämförelse
bäckar är svarta, sotade av avfall
och stadens kärna ger avkall på liv
när din skugga fäller steg
och betong får ytterligare nyans av grått
det är som den somnar
det är som den skäms




din sanning är den enda jag kan förstå
dina lögner är de enda jag vill tro
på några sekunder restes en bro mellan två
handikappade lungor 
du lärde mig så mycket om mig själv
hur den lilla strömmen blod som var rött
plötsligt blev en trummande älv
hur de stumma fasaderna för första gången
svarade på tilltal 




och de sliter i mig, människorna utan hopp
med fingrar som kliar, med ögon som drar
öppna fönster ned till schakten 
jag svek min kropp i så många år utan
att finna just den näring jag sökt
med ljus och lykta, med pincett och stetoskop
eldade jag för kråkor




en del av mig är fortfarande en del
av den flyende natten som drunknar varmt 
där det jag lärt för alltid är fel och feber
men jag ångrar inget
annat än att ångern kunde varit roligare
felen fler & febern värre
vitare än förlegade alper