FÖRMANING

Jag går barndomens gata hem

tar samma gondol varenda gång

jag måste nedför tårkanalen

det jag inte kan nå kan jag

lära mig snudda vid

om så bara för att känna någons tvekan

på andra sidan luren

jag ringer upp bara för att höra

hur han snurrar upp sladden

& sig själv med dyra lögner

Om jag lyssnar på det riktiga sättet

kan jag höra hur han skriver ner

flyktplaner på knappsatsen

att han längtar ut med hela kroppen

Han är spänd när vi ses

skrapar med skon i gruset

tills han skapat stora cirklar & ber mig

ställa mig i dess epicentrum

Så här ser världen ut, säger han

& ritar dit små ansikten i de yttre ringarna

Du har gömt dig i mitten för länge

du har glömt vad som gjorde dig egen

han kommer emot mig, går rakt igenom ansiktena

& in till mig

vi måste lämna för att höra hemma,

det sista som en viskning