Sofokles står i fönstret
ser hur regnet slår mot bilarna
människan har aldrig varit lika ensam
& undrar hur han ramlade genom tiden
kom till det här kom till mig
Timmarna på trottoarerna är oaser
där hans strålande ögon springer
in i deras vildvuxna bröst
spränger förväntningar & brygger
mer och mer
självömkan
Han sätter handen mot rutan
när jag kommer och om
jag bara blundar
hörs strilandet av dussinet
små svarta floder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar