En ensam fågel på din axel
hackar i sig det darrande köttet
skänker dig en sista önskan innan natten
fråntar blekheten & skickar den
till månens karga yta
De blodiga ljusen fångade i din svarta dräkt
virvlar i cirklar dansar in undergång
det fanns ingen tid för oss
att se ditt senaste ansikte, höra din skarpa
anda
överrösta tornens klockor
På ditt skinn sitter klorna kvar
fågeln för längesen försvunnen
till himlen ställs frågor, envar ur
slagna viljor
till våren
återvänder bara fåglarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar