Vila i

det börjar i källaren
i tågen under jord
där samma sånger alltid
spelats, det är bara instrumenten
som blivit modernare


jag minns när jag gömde
ansiktet i din sjal & hur dess
sömmar öppnade mina ögon
hur tunnlarna strök sig mot
vår varelse


kvar därnere är kroppar
jag vill se igen se efter
men jag växer med motvilja
reser mig allt längre
bort ifrån dem


våra legeringar är trötta
trötta på att spegla sig i glansen
av något som lyste sig så starkt
att brinna ut bara var förnamnet


efter var ditt namn bara ord
en provokation jag till sist
lyckades stryka ett bindestreck
över levde på procenten
innan jag fann mitt mellan
slag för slag bröts en
parentes att vila i