Stigen mot käglorna

jag bar dig
längs en grånande stig
ned till det ytliga vattenbrynet
lade dig försiktigt
för att inte störa stenarna
väcka tallarna


en stor sten släpptes
på ditt bröst
resten föll bara ut
skjortan slappnade ut sig
som en nedskjuten flagga
tryckt mot jorden
livrädd att resas


långt därute levde måsarna
på fyrarnas eviga kägla
en roterande stjärna
fångad i glas
du hade sökt upp mig
för att lära dig om djup
& jag gett dig redskap
sett dig stå i morgonens mitt
försöka fånga det resande
mörkret


du kom allt längre in
till platser där luften stiger ned
räcker dig handen
för att sedan släppa
valvet kom och stängdes
käglorna slungades även då
du en dag
stod vid stigens kant
kände på det vissnade gräset
& beslöt dig gå


nu som då bar jag dig
ned till vattnet men nu längre
mot måsarna, ut i
de spinnande stjärnorna