Det är inte runt de gråtande pilarna
som de svarta bärarna går
i sammanbitna läppar och rispade tår
Ej heller under stadens lyktor
så intensiva i sin lyster
hjärtan rusar livet ur sina
gilla spår
Nej, ur Nåstens mörka springor
marschens fötter skrapar & slår
ned till färjekarlen som med
sin åra i väntan står
Han kräver av sin lösen
& tar din hand i sin
hjälper dina stumma leder
över relingens grind
& stöter ut båten uti
älvens blanka rinn
Från stranden tar de vinden
& fyller den med tår
vägrar låta kinden torka
hålla bak minnen av igår
& vintern ger sig vika
förlöser ännu en vår
bärarna återvänder till skogen
dragandes sin liljevita bår
De vet att stunden kommer
när det är dags att gå igen
när hjulet slutat snurra
& åran höjs för ock fiende
som vän
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar